Fredagsku(s)l(igt)

Idag började som vilken dag som helst. Strax efter nio kom jag in på kontoret och satte mig. Därefter kom Martin... sen en Martin till... en Martin till... två Martin till... en till... en till... och till sist en liten miniatyr Martin.

Jag har inte vågat fråga vad som händer men alla arbetar bra och det råder febril verksamhet på kontoret. Alla, förutom miniatyr-Martin, verkar idogna. Den lille är mest krävande och vill bara bli buren. Han nyser också rätt ofta och skrämmer samtidigt sig själv eftersom det kommer så tvärt och låter så högt.

Jag har valt att döpa alla nytillkomna Martinare efter vilka Barbapapa-karaktärer de liknar mest, det blev:

- Martin-stark
- Martin-zoo
- Martin-bok
- Martin-skön
- Martin-fin
- Martin-flink
- Martin-lala
- och lille Martin-krav (för att han kräver och tigger hela tiden)

Baby steps, baby steps...

Efter några blåsiga och kalla dagar har våren så sakteliga kommit till Island. Martin hittade en köldtrotsig buske igår som fått nog av vintern och valt att spricka fram med blygsamma små gröna blad. Jag bugade djupt inför busken och önskade den lycka till. Martin hälsade den välkommen till sommaren genom att behärskat och gentlemannamässigt lyfta på mösskanten och nicka artigt mot den.

Det mildare vädret, och framför allt solskenet har väckt liv i mig igen. Jag och Island har haft vårt första bråk. Vi har sagt saker vi inte menat, vi har sårat, ignorerat och pikat varandra, men med värmen kom även kärleken för varandra tillbaka. Nu leker livet igen. Älska, glömma och förlåta - livet stora gåta.

Arbetet går framåt, men med små steg i rätt riktning - baby steps. Vi har i veckor suttit och letat fram och sammanställt planeringsförutsättningarna. De är:

- Hamnens historia och betydelse för islänningar
- Reykjaviks ÖP och tidigare ställningstaganden
- Geotekniska förhållanden och markbeskaffenhet samt förorenad mark
- Växt- och djurliv
- Skyddade områden och kulturminnen
- Bebyggelse
- Infrastruktur och trafik
- Verksamheter och service, både offentlig och privat
- Klimataspekter (inkl. havet och tidvatten)
- Markägoförhållanden

Nu börjar vi se slutet på planeringsförutsättningarna och förhoppningen är att vi kan hugga in på nästa del i början på nästa vecka. Då är det teoretisk utgångspunkt och analys som gäller. Vi ska försöka reda ut hur marken används, hur den kan användas och hur stora delar av området som måste användas om fiskeverksamheten (och andra verksamheter) ska finnas kvar. Den teoretiska utgångspunkten ska formuleras med stöd från tre olika planeringsideologier (trädgårdsstaden, ny urbanism och den kompakta staden). Hur det ska gå till vet vi ännu inte men vi hoppas att inom en snar framtid bli slagen av ett tillstånd av total förståelse av hur det ska göras. Under har ju skett förr... tror vi...


Idag ser dagsformen ut så här:

(obs. bilden är något retuscherad)

"Morgon mellan fjällen..."

I början av tiden här på Island var det fortfarande mörkt om morgnarna när vi stegade från dörr till busshållplats. Idag överraskades vi av en klart skinande sol som stack illa i våra morgontrötta ögon. Dagarna blir visst 6min längre för var dygn som går.

Eldgos í Eyjafjallajökli

Som många nu har blivit varse har en vulkan återigen fått utbrott här på Island. Denna gång har det skett i Eyjafjallajökul, ett fjäll/glaciärområde cirka 15 mil från Reykjavik. Det har sedan veckor tillbaka varit oroväckande jordskalv i området och forskarna har varnat om att vulkanen möjligen kan få ett utbrott. Tack vare förberedelser och varsamhet har därför de boende i området evakuerats.

Vulkanen, som vi förstått det, är av ett lugnare slag än de mer vildsinta vulkanerna som till exempel Hekla. Dessutom brast vulkanen upp ur fjället i Fimmvörduhals mitt mellan de två glaciärerna (jöklarna) Eyjafjallajökull och Mýrdalsjökull och inte under en jökel som forskarna hade befarat. Det har lett till att de förväntade smältvattensstörtfloderna inte blev så fruktansvärda som man tidigare hade trott.

Anledningen till att vulkanen fick sitt utbrott där beror på att området ligger vid den atlantiska kontinetalsprickan, som förutom att den delar Island och skapar ett högaktivt vulkanområde i landet även delar världen mellan den europeiska kontinentalplattan och den amerikanska kontinentalplattan.

Sist vulkanen vid Eyjafjallajökull fick utbrott var 1823. Vi känner oss hedrade att få uppleva dess uppvaknande då den tydligen har ett mer eller mindre törnrosasömn-beteende.

Här nedan finner ni länkar till mer information och bilder på vulkanutbrottet (vulkanutbrott heter eldgos på isländska):
http://www.mbl.is/mm/frettir/innlent/2010/03/22/gosoroi_eykst_a_ny/?ref=morenews
http://www.dn.se/nyheter/varlden/islanningar-evakuerades-efter-vulkanutbrott-1.1065026
http://www.dn.se/webbtv/nyheter/hundratals-flyr-islandsk-vulkan-1.1064950
http://www.ruv.is/flokkar/hamfarir/eldgos-fimmvorduhalsi

Scener ur ett examenskap.

"Smekmånaden" är över. Vardagen har tagit vid och den malande vardagsklockans gäckande tideräkning står den skärrade studenten upp i halsen. Examensarbete är lätt att förstå i teorin, att konceptet ligger i att ge prov på insikt och färdighet genom ett avslutande diplomarbete, men hur skall det te sig i praktisk mening? Vad är meningen egentligen - och vad ger det annat än ett bläckpräntat bevis på samhällsnyttig duglighet? Sex månader av kval, krystade prestationer och ett mellanmänskligt spel av inövade artighetsfraser och bollkastande av indoktrinerade fackmässiga begrepp?

Studiebubblan har brustit. Explosionen förled i tysthet men uppmärksammades icke desto mindre av oss båda. Det har skapat ett vakuum mellan oss som vi i nöd har tvingats fylla med ordvitsar och överansträngda vänskapsyttringar:

- "Ska jag hämta kaffet?"
- "Nej men det är alldeles för mycket begärt! Sitt kvar du, jag ordnar det!"
- "Nej men ånej! Sitt kvar du, jag måste ändå få röra lite på mig."
- "Jag tyckte precis du sa att du hade träningsvärk?"
- "Eh.... ja..."

En olidlig tystnad infaller med mätbar exakthet när vi väl försöker punktera vakuumet. Rummet krymper, väggarna kommer närmre och luften blir spänd, stinn och tjock att andas. Ordväxlingen byter skepnad och tar färg av stämningen:

- "Nu är det så här det blir; jag går och hämtar kaffet och du sitter kvar - förstått!?"
- "Går du iväg efter de där sumpkaffet kan jag inte lova att din cd-rom fungerar när du kommer tillbaka."

Examenskapet börjar bli tungt att bära. Jag har märkt tydliga förändringar hos oss båda. Martins ansikte har blivit djupt fårat och han har fått en dimmig, likgiltig blick. Hans axlar och skuldror har sjunkit ihop, som om han axlats av ett allt för stort ok. Ibland bryter han tystnaden genom att plocka upp telefonen och prata livfullt och glatt. Det oroväckande i sammanhanget är att telefonen har varit urkopplad sedan ett par veckor tillbaka.

I dag döljs himlen av tjocka molnslöjor som driver sävligt över himlavalvet. I slutet av veckan lovas det vackert väder. Kanske solen strålar kan återuppväcka den studielust som falnat och åter tända den gnistan som tidigare brann så klart i våra ögon.

Junker Thellbro informerar.

Imorgon har vi spenderat en hel kalendermånad här på Island. En kort resumé, eller pre memoria om ni så vill, av vårt arbete följer här nedan.

De första två veckorna av vår tid här på skrifstofan (läs: kontoret) präglades av en kvalificerad ambivalens kring hur vi skulle greppa vår uppgift. För att komma igång föll vi tillbaka till att skapa listor på nödvändig information som vi tänkte oss behöva för vårt arbete. Det ledde till studiebesök på både trafikkontoret på Reykjavik kommun och hos Svenska ambassaden, litteratursökning på bokasafn (läs: biblioteket), försök till områdesinventering, nagelfarande av kontorsbibliteket, djupdykningar i isländska väder- och geotekniska rapporter, samt några ansatser till kvalitativa samtal med islänningar om hur den isländska kulturen och folklivet är.

Veckan därefter fick vi även tillfället att presenter oss och vår utbildning för 3:e års ingenjörsstudenter vid Háskóli Islands (Islands universitet). Det var deras planerarprofessor som bjöd in oss. Han var mycket intresserad av vår utbildning och ville således att vi skulle presentera den för hans studenter eftersom de nu i vår ska söka vidare till någon masterutbildning. Vidare studiebesök hos kommunen och rundresor i området och dess omnejd bokades också. Frågan vi ställer oss är om vi någonsin kommer känna oss redo att sätta pennan mot pappret och självsäker kunna skissa fram ett förslag. Vet man någonsin så mycket att man vågar påstå att man gör något fullkomligt rätt?

Som det är just nu har vår info-lista lett fram till att vi formligen står upp till knäna i böcker, rapporter och allsköns publicerat material om Island, Reykjavik och Gamla hamnen. Skisspennorna, skisspappret och kartmaterialet ligger orört på bänken intill oss i väntan på att vi ska bli på det klara med planeringsförutsättningarna (om det någonsin kommer att inträffa). Vi räknar med att vi kommer behöva minst 3 veckor till innan vi kan kasta oss in i design charletten, krypa in i vår kreativa borg, och teckna fram ett första förslag på hur den Gamla hamnen kan utvecklas i framtiden.

Så här ser dagformen ut idag:

Sála á Ísland (Islands själ)

Tre arbetsveckor har flytt och lämnat intet annat än hågkomst och minnen efter sig. Tiden skyr lätt när man har mycket i åstundan och förväntan, vilket vi erfarit ity dagarna kommit och gått och endast låtit sig märkas när man väl ska orientera sig i kalendern och fingret får svepa vida över bladet.

Emellertid har vi vunnit vänskap med både personalen och landet. Att bekanta sig med ett land är mycket likt att stifta bekantskap med en främling. Kommer man på besök blir man oftast stående i dörröppningen och bidar på en inbjudande gest innan man dristar sig till att stiga in. När man kommer in i farstukvisten börjar man skönja husgeråden, bohaget, grannlåten och vad främlingen håller för kärt och omger sig med. Vi har kommit dithän att vi står i farstun till Island.

Även om Island och Sverige delar ett gemensamt arv som nordiska bröder finns det dock märkbara skillnader. Islänningen är beslutsam, rättfram och har en beundransvärd styrka. Med ödmjukhet och utan högmod visar de en okuvlighet och tilltro på sig själva och sitt land som förbryllar och som jag sällan skådat annat än hos glesbygdsfolk. De är därutöver mer sällskapligt och vänligt lagda. Där vi svenskar har för vana att stå uppemot 2 meter från varandra när vi samtalar är det gängse tradition att islänningarna inte står mer än 1/2 meter från den som de talar med. Gestikuleringar och vänskapliga ryggdunkar hör till ett vardagligt samtal om väder och vind, varför vi svenskar i jämförelse kan verka loja, lama och hämmade.

Nu väntar vi med spänning att få bjudas längre in i stugan och gå rum efter rum och alltomsider stifta närmare bekantskap med Island. Hon är hövlig och proper men vi har hört om hennes historia och kärlek för dystra och mörka kväden. Vi tror dock att vi kan ackompanjera henne taktfullt och självsäkert med vår svenska vemodighet.