Sála á Ísland (Islands själ)

Tre arbetsveckor har flytt och lämnat intet annat än hågkomst och minnen efter sig. Tiden skyr lätt när man har mycket i åstundan och förväntan, vilket vi erfarit ity dagarna kommit och gått och endast låtit sig märkas när man väl ska orientera sig i kalendern och fingret får svepa vida över bladet.

Emellertid har vi vunnit vänskap med både personalen och landet. Att bekanta sig med ett land är mycket likt att stifta bekantskap med en främling. Kommer man på besök blir man oftast stående i dörröppningen och bidar på en inbjudande gest innan man dristar sig till att stiga in. När man kommer in i farstukvisten börjar man skönja husgeråden, bohaget, grannlåten och vad främlingen håller för kärt och omger sig med. Vi har kommit dithän att vi står i farstun till Island.

Även om Island och Sverige delar ett gemensamt arv som nordiska bröder finns det dock märkbara skillnader. Islänningen är beslutsam, rättfram och har en beundransvärd styrka. Med ödmjukhet och utan högmod visar de en okuvlighet och tilltro på sig själva och sitt land som förbryllar och som jag sällan skådat annat än hos glesbygdsfolk. De är därutöver mer sällskapligt och vänligt lagda. Där vi svenskar har för vana att stå uppemot 2 meter från varandra när vi samtalar är det gängse tradition att islänningarna inte står mer än 1/2 meter från den som de talar med. Gestikuleringar och vänskapliga ryggdunkar hör till ett vardagligt samtal om väder och vind, varför vi svenskar i jämförelse kan verka loja, lama och hämmade.

Nu väntar vi med spänning att få bjudas längre in i stugan och gå rum efter rum och alltomsider stifta närmare bekantskap med Island. Hon är hövlig och proper men vi har hört om hennes historia och kärlek för dystra och mörka kväden. Vi tror dock att vi kan ackompanjera henne taktfullt och självsäkert med vår svenska vemodighet.